489

Jag sitter på bussen och i mitt huvud svär jag över att jag alltid är den det är synd om:

den som blir lämnad

den som blir den lilla bortglömda i en otrohetsaffär

den som blir undanskuffad, in i förrådet släng bort nyckeln glöm glöm glöm

att jag alltid är den. Jag är så jävla trött på det. Vad fan, jag vill också få lämna! Jävla helvete, jag vill också resa mig, säga nej, nu är det nog och gå! Satan, jag vill inte vara den som alltid kämpar-kämpar tills loppet är dött slut ÖVER SÅ JÄVLA ÖVER!

Jag kämpar mitt hjärta till botten, glömmer mig själv, jag kan inget om balans, jag kan bara ge allt ge allt och ni kanske tror att jag försöker prata upp mig själv nu, att jag överdriver men vad i helvete

så är det inte,

det är bara sant och ärligt: jag kämpar mig sönder och samman. Jag är sådan. Jag kan ingenting om ordet måtta, jag känner inte till det, vet inte vad det betyder, kan inte sätta in det i mitt eget liv. När jag fastnar för en tv-serie ser jag alla avsnitt i ett långt maraton, när jag är sugen på en maträtt äter jag den varje dag i en/två/tre/fyra veckor/månader/år, när jag hittar något jag vill göra kan jag inte planera in det i en framtid, jag vill NU och jag vill ALLT och det finns ingen måtta och jag hatar det, jag hatar det med mig för livet ser inte ut så, verkligheten är inte sådan. Äter man samma mat alltid får man skörbjugg och alla jävla brister man kan ha, tv-avsnitt tar slut och utbildningar är SEN inte nu och jag

jag klarar inte av sen.

Jag klarar inte av planera, jag klarar inte av måtta. Inte för att det är dåliga saker, tvärtom. Jag bara kan inte. Jag jobbar med det varje dag, varje dag, men jag lär mig aldrig.

Därför älskar jag mitt hjärta till avgrunden, därför kämpar jag när alla andra hade gått och därför blir jag alltid sist kvar och därför får jag aldrig vara den som lämnar,

och jag vet inte varför men jag inbillar mig att det skulle göra saker lättare, att det skulle få mig att sträcka på ryggen mer, att jag skulle..jag vet inte. Antagligen är det bara ett klassiskt fall av att vilja ha det man inte kan få, att vilja vara det man inte är, för fan, klart jag fattar att det inte är lätt att lämna heller. Att erkänna nederlag, att krossa hjärtan. Det är väl självklart att det inte är enkelt men jag vill ändå få vara den för en gångs jävla skull. Jag är så trött på att folk ser på mig med stackars-blicken, jag är så jävla trött på att vara ett offer.

Jag sitter på bussen och jag tänker allt det och sen bara inser jag:

det är inte sant.

Jag är inte alltid den som blir lämnad, jag har också rest mig och gått, jag har också varit elak och otänksam men

då har det handlat om människor som betytt lite för mig, som varit tillfälliga redan från början och därför uppfattar jag inte mina svek som svek, jag uppfattar det mer som..livet

och jag skäms, för fan vilken jävla jobbig människa jag är,

det är väl fan inte konstigt att människor tittar på mig med stackars-blicken när jag sätter på mig stackars-rollen och

fuck.

Fuck fuck fuck jag känner mig så jävla sämst, så jävla ARGH när jag inser vad jag håller på med just i detta nu:

Det finns en kille som får heta...Gustav.

Första gången jag låg med honom var klockan 4 och jag var skitpackad. Andra gången var jag inte fullt lika full, men jag missade min busshållplats och åkte hem till honom istället (vi bor efter samma linje). Tredje gången hade jag firat vår gemensamma kompis födelsedag och när jag stod och pratade med några av hennes högstadieklassisar drog han bort mig från dom med avundsjuk blick och jag ville bara säga men nej, sluta, du är inte min, jag vill inte och sen drack jag två öl till och när vi satt på bussen och han sa får jag följa med dig? nickade jag.

Han överröser mig med smicker på ett o-sockrigt sätt och när vi går långa backen mot mitt hem sjunger vi Håkan Hellströms första album i en berusad mash-up och vi ligger på marken och hånglar och

fan, det vore så perfekt men när jag skriver det här mår jag lätt illa för

nej, jag vill inte.

Jag vill inte Gustav. Han är världens snällaste, på riktigt alltså, och jag önskar önskar önskar att jag skulle vilja inte men

jag

vill

inte

.

Men det säger jag inte och när han ska gå dagen efter och frågar om vi kan dricka öl nästa vecka kanske? mumlar jag bara istället för att vara ärlig och jag önskar att jag kunde känna intresse, att jag kunde titta på honom och se ett kanskekanskehoppashoppasvillvill istället för att känna honom i mig och blunda och tänka på någon annan, jag önskar verkligen det för han är så jävla BRA men

jag vill inte och det kan jag inte ändra på och jag borde säga det till honom, ärlighet är så jävla jävla viktigt och fan

jag borde straffas för det här. Jag borde skämmas, straffas, skjutas,

men jag puttar undan tankarna, håller för öronen och skriker LALALALALA och låtsas som att det inte finns för jag känner mig som en sån jävla bluff: alla mina bra sidor är inbillningar, på låtsas, jag finns inte jag är bara...ond och dålig och har alldeles för höga tankar om mig själv.

(Och ja jag vet: fan vad jag suger på att skriva. Jag kan exakt 0 saker numer. Jag kan inte vara ärlig, jag kan inte skriva, jag kan ingenting. Godnatt.)