514

Jag klarar inte av balans.

Vi har börjat med vad som verkar som en extremt bra kurs i skolan. Den är motiverande och handlar om exakt det jag vill jobba med, men vi har väldigt väldigt väldigt mycket att göra. Vi ska läsa miljarder avhandlingar och akademiska artiklar, vi ska analysera och kritisera och komma med nya idéer och tänka tänka tänka. Idag har jag varit i skolan i tio timmar då jag vill hänga med och göra mitt allra bästa eftersom jag tror att den här kursen kommer vara extremt givande för mig.

Sedan kommer jag hem och klockan är 18.30 ungefär. Min lägenhet ser ut som SKIT, det är disk och kläder överallt och det är så jävla jävla jävla äckligt och jag vill inte leva i detta kaos, jag vill inte det, men för att orka måste jag laga mat. Mina matlådor är slut. Jag bestämmer mig för att göra potatis- och purjolökssoppa eftersom det är både enkelt och gott och går fort. Jag hackar löken och säckar sedan ihop till en hög. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte leva detta liv!

Jag klarar inte av det.

Skolan är, och har alltid varit, väldigt väldigt väldigt viktig för mig. För viktig. Jag är det som DN väljer att kalla "prestationsprinsessa" (jag hatar det jävla uttrycket, det finns fan inget prinsesslikt med prestationsångest). I gymnasiet grät jag på grund av skolan varje dag och trots att jag hade varit sjukskriven och i skolan väldigt sällan gick jag ut med bäst betyg av alla i min årskurs. Jag tror inte att jag hade behövt sjukskrivas upprepade gånger om jag bara klarat av att sänka mina krav, men jag var oförmögen till det. Samtidigt som jag grät av utmattning av en så liten sak som att åka buss i 20 minuter satt jag och hårdpluggade i skolan tills en extralärare sa åt mig att gå hem inför varje jävla matteprov. När jag vaknade och skrek av smärta och därför stannade hemma från mina lektioner tog jag ändå upp min dator och grät-skrev på otaliga uppsatser. Trots att jag var väldigt sjuk under hela min gymnasietid lämnade jag in ett enda arbete försent. Det här kanske låter som skryt, men det är det inte. Det finns inget vackert i att hålla på så. Det finns ingenting att skryta om när det som egentligen pågår är att offra sitt välmående i förmån för betyg.

Om jag inte får högsta betyg är jag så jävla dålig, jag är fan sämst! Jag kan ingenting, jag kommer aldrig klara av någonting. Jag är den sämsta jävla personen i hela fucking världen! Fy fan vad jag hatar mig. Jag låter mina betyg bli en värdering för mig, min person och det är så himla tröttsamt. Jag har varit medveten om att det här är ett väldigt destruktivt drag hos mig men jag har aldrig klarat av att förändra det, det har varit alldeles för svårt då det är ett oemotsägligt faktum att skolan ÄR viktig. Jag var alltid medveten om att jag var tvungen att prestera för att komma in på utbildningen jag ville gå och jag oroade mig för det hela, hela tiden. Sen gick jag ut med höga betyg och jag kom in på universitetet utan problem. Samma dag som antagningsbeskedet kom bestämde jag mig för att dra ner på mina krav eftersom det inte är lika viktigt att gå ut med en rad högsta betyg från universitetet, det viktiga är att ta sin examen och vara engagerad inom det jag vill arbeta med. Jag försökte lära mig att prioritera mig själv och mina relationer istället för att sätta skolan framför allt.

Jag har fortfarande inte lärt mig. Vid varje hemtenta upprepar jag samma mönster: precis när jag fått den känns det bra, det här går fort, jag kan det här! Jag skriver stödord och en struktur för arbetet och sen ska jag bara formulera en text och skicka in och där tar det fullkomligt stopp. Jag fastnar och blir hysterisk samtidigt som jag blir fullständigt apatisk. Jag kan ingenting, jag är så jävla dålig! Jag är sämre än alla andra, jag är sämst i klassen. Jag kan inte formulera mig, jag förstår inte frågan, jag kaaaaan inte! Till slut har tiden nästintill gått ut och då slås jag av fullkomlig panik, tills jag helt enkelt tvingar mig själv att skriva färdigt. Det tar oftast en eller två timmar och jag får alltid tillbaka den med okej eller mer-än-okej betyg. När hemtentaveckan är slut är också jag slut. Jag har så jävla ont i kroppen att jag inte orkar röra mig och min lägenhet har helt förfalligt men jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Jag orkar bara ligga i min säng och stirra och försöka att inte känna hur ont det gör.

Varje

jävla

gång

.

Under mina tidigare kurser har jag inte behövt plugga så mycket, jag har lätt att lära mig (mycket glad för det) och även om det inte är kul (för självkänslan) att hamna efter i läsningen är det helt enkelt tvunget för att min kropp ska orka med heltidsstudier. Det går inte annars.

I den här kursen poängsätts och examineras vi hela tiden, i varje uppgift vi gör. Den kommer alltså bli som en enda lång hemtenta och snälla missförstå mig inte nu, jag är väldigt motiverad och tycker att det är roligt. Jag ville nästan inte gå hem idag för jag ville inte sluta plugga, så kul tycker jag att det är, men jag klarar inte av att balansera skolan med att vara människa. Jag klarar inte av att laga mat och hålla rent, jag orkar inte ens prata med någon. Jag orkar ingenting, jag är så jävla trött och har så jävla ont att jag bara vill dööööö och det är så SVÅRT.

Jag ser fan ingen lösning. Jag har dom bästa möjliga medicinerna som har gjort mig mycket friskare, sjukvården har inget mer att erbjuda mig. Jag vill göra bra ifrån mig och lära mig så mycket som möjligt. Jag vill orka laga mat och diska varje dag och lägga in kläderna i garderoben och kanske till och med orka dammsuga någon gång i veckan. Jag vill umgås med människor och jag vill gå på fester. Jag vill orka läsa böcker. Jag vill allt, men det är fan omöjligt och jag har ingen aning om vad jag ska prioritera bort.

Jag vet att allt känns mycket mer omöjligt idag, när hela kroppen känns som ett stort blåmärke och lägenheten är äcklig och jag ignorerar telefonsamtal, men samtidigt vet jag hur mitt liv har sett ut dom senaste hundra åren (med undantag för några månader i vintras då jag inte pluggade så mycket och orkade allt annat) och jag vill inte tillbaka dit, jag vill inte vill inte vill inte tillbaka till det icke-sociala livet där jag såg på när andra levde medan jag själv bara grät, men jag vill inte känna så som jag gjort under mina tre kvartal på universiteten (=att jag inte lär mig så mycket som jag skulle kunna och så mycket som krävs för att jag ska klara av resterande år, att jag är dååålig) och jag vill inte behöva börja köpa papptallrikar eftersom jag aldrig orkar diska. Jag har så jävla BASIC krav på mitt liv och jag når inte ens dit, jag orkar inte ens laga en jävla soppa.

Det som är kanske mest frustrerande är att se på alla andra och dom klarar fan allt utan att klaga en endaste gång och jag vet, jag VET att min situation är annan än deras eftersom jag dras med en obotlig jävla sjukdom och att jag därför inte borde jämföra mig, men jag vet inte..jag vill ju också klara allt det där som alla andra klarar och jag är helt på det klara med att jag kommer få kämpa mycket mycket mer än alla andra för att nå dit, jag är inställd på det jag har försonats med det, men jag har fan inte försonats med att inte klara av det. Det är så jävla frustrerande och jobbigt och nej, jag vill inte mer.

(Vissa gånger vill jag bara ge upp: hoppa av, flytta till någon av mina föräldrar, försonas med att det inte går, för ibland...jag undrar om det är värt det.)