550

Jag är hos mamma i några dagar. Min morbror är också här, han hälsar på mormor och vi hänger hela tiden och min morbror är en av mina absoluta förebilder. Han är den smartaste jag vet (på riktigt han kan allt, har läst allt om allt) och han är så fin och i min släkt är det så ovanligt att visa att vi uppskattar varandra, min morbror har aldrig någonsin sagt till mig att han tycker om och uppskattar mig, aldrig någonsin, men jag tror att han gör det och det känns så fint. Det känns: min mamma säger att hon älskar mig och det ÄR stort för vår relation är så urdålig i övrigt, men...det blir så tomt, det blir plikt-ord och ibland känner jag att jag inte vill höra för det betyder ingenting. Det känns: jag älskar min mamma för att hon är min mamma, för att jag ska, min mamma älskar mig för att jag är hennes dotter, för att hon ska och så är det i vår familj, jag är så ledsen i vår familj för det finns inte tid, ingen plats för att lyssna på varandra. Jag blir stissig och trött och stressad av att vara här, av att vara med dom. Min morbror säger aldrig någonsin några kärleksord och vi har väl kanske ingen relation alls att prata om egentligen: vi ses två gånger om året max och vi hörs aldrig aldrig av men nu när jag är äldre känns det som att han uppskattar mig mer och mer hela tiden och framför allt: han LYSSNAR. Han ser mig inte som ett trotsigt barn, för honom får jag visa personen jag blivit istället för att bara vara personen jag var och han lyssnar på mig och svarar ärligt och eftertänksamt på mina frågor och vi har riktiga SAMTAL och det är så stort för mig.

Just nu, och det är viktigt för imorgon kanske det inte känns så längre, men just nu känns det som att jag lär mig att uppskatta personerna mina familjemedlemmar är. Jag tycker faktiskt verkligen att dom är fina, men det finns så mycket besvikelse och ledsamheter som jag har så svårt att skaka av mig. Jag blir överkänslig med dom för jag kan inte glömma hur dom har fått mig att må, hur trasiga vi är: att hur mycket vi än försöker blir vi aldrig en riktig familj: att ingen försöker längre: att vi givit upp utan att släppa taget om varandra: att det gör ont att det är ett sår att det aldrig slutar blöda. Det går inte att bortse från det, det går inte att förneka. Samtidigt: jag börjar se, verkligen SE, mina familjemedlemmar och jag kommer aldrig stå dom nära, dom kommer aldrig vara dom jag ringer först men min önskan är att en dag kunna umgås med dom utan att bli ledsen, utan att bråka. Min önskan är att vi ska lära oss att respektera varandra. Det är stora drömmar, önskemål jag aldrig kunnat ha, men jag växer upp och jag är inte beroende av dom längre men trots det och precis just därför börjar jag inse: dom är fina personer och hur trasiga våra relationer än är så kan jag lära mig att uppskatta det dom är istället för att känna oändlig bitterhet för det vi inte är.

Min mormor kommer från dom nordligaste delarna av det här landet, en by tjugofem mil norr om Kiruna. Hennes modersmål är meänkiele (tornedalsfinska) och vi är några delar same (jag och min syster är sista ledet i släkten som har rätt till renskötsel) (tror jag, jag kan det där för dåligt). I hela mitt liv har jag varit ointresserad av det, jag har tyckt att det varit lite töntigt, men för varje dag som går blir jag mer och mer stolt över det. Att vara tornedaling betyder väldigt mycket för mig, trots att jag bara varit där två gånger. Senaste gången jag var där var över tio år sedan men det ligger i hjärnan, hjärtat hela tiden: älven, skogen, vidderna, hur det luktar hur det känns i hjärtat när bilen kör och kör och kör och världen känns så stor: en del av mitt ursprung, en del av mig.

När jag pratar med mormor byter jag dialekt, från den som är min, från den som inte går att definiera, när jag pratar med mormor bryter jag på meänkieli: när jag pratar med mormor får jag ett ursprung. Jag har velat byta efternamn i hela mitt liv och jag blir mer och mer säker på att jag ska byta till hennes flicknamn, det finskklingande som ingen svensk kan stava (knappt jag själv). Jag vill byta namn, jag vill skapa mitt ursprung. Igår när jag, min syster, min morbror och mamma spelade spel och mormor satt och stickade sa mormor: här sitter jag med alla mina barn och barnbarn. Ni kommer från mig och jag ville gråta, för jag har sökt efter det hela mitt liv, alltid alltid alltid var jag kommer ifrån och det sökandet är inte färdigt, det är en resa helt utan slut för jag ÄR så ofantligt rotlös men jag vet: min mormor är mitt ursprung och därför måste hennes hem också vara delvis mitt.

Jag har så länge velat göra mig fri från bojorna som släkt och ursprung varit, jag har så länge velat vara en människa utan historia. Min historia, min släkt har så många grenar och jag står här, mitt i alla flyttar och resor och jag har ursprung nästan överallt och det har tyckt mig övermäktigt och alldeles för stort, jag har bara velat vara min egen men hela tiden blir det viktigare. Jag kan inte förneka min släkt, jag kan inte förneka min historia. Jag har två släkter: mammas och pappas. Mamma och pappa har tusen ursprung vardera, ingen på någon sida har någonsin suttit still på en plats. Hur långt bak man än går finns det ingen som aldrig flyttat, det finns ingen som inte varit rotlös. Rotlösheten är mitt arv, mitt ursprung, och jag har alltid sett det som a cursed treasure. Det gör jag nog fortfarande, men i takt med att jag blir äldre blir jag mer och mer tacksam över det. Jag kan aldrig känna mig hemma och därför kan jag heller aldrig känna mig helt borta. Jag har ursprung överallt. Jag är min historia och för första gången i livet känns det som något vackert. Min historia är inte bara min familj, min historia är inte bara skilsmässor sjukdomar bråk, min historia är också allt det som ligger bakom.

Jag är inte barn längre. Jag är min egen, jag är fri att skapa mitt eget ursprung utifrån det jag fått. Jag är fri att vårda dom delar jag vill spara, jag är fri att förkasta det andra. Därför känns det så otroligt viktigt för mig att få flytta till mitt andra hemland, det som inte är Sverige: jag behöver få vara vuxen och min egen där med. Jag behöver se den delen av mig, jag vill upptäcka och utveckla den på mina egna villkor. Jag längtar dit varje dag. Jag har längtat dit nästan hela mitt liv.

Jag är min historia och det känns inte smutsigt längre. Jag gråter nästan när jag skriver det här, för det var helt otänkbart för bara ett år sen, för bara två månader sedan. Jag har alltid hatat min historia, jag har alltid känt mig ursprungslös och först nu förstår jag: ett ursprung är inte en plats. Jag kommer aldrig att ha ett hus dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha en stad dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha ett land dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer aldrig att ha en världsdel dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer alltid att ha en planet där jag bor och där jag kan säga: härifrån kommer jag, det här är mitt hem. Jag kommer alltid att ha olika platser i olika länder dit jag kan åka och säga: härifrån kommer jag, det här är mitt ursprung.

Jag kommer alltid att kunna peka på mig själv och säga: i mig har jag hela världen.