måndag 12 september 2011

561

Jag vaknar i ett hål av självhat. Jag ser bara svart och jag dör jag dör jag dör nu det känns som att jag kommer dö, för jag vill dö. Jag vill inte leva. Det är sanningen den svarta, just där i söndagen. Jag vaknar och jag vill inte. Kryper närmare påhälsande Victor som klappar kramar frågar hur jag mår för natten innan har han hållit fast mig efter att jag dunkat huvudet i väggen, rivit naglarna över huden och fy fan vad jag skäms skäms skäms för det där är saker jag gjorde när jag var femton, men inte nu! Inte nu! Inte inte inte nu och jag förstår inte vad som hänt.

När jag gör matlådor och diskstället ramlar ihop kollapsar jag. Det blir för mycket, diskstället ramlar ihop och jag skärs itu. Jag kvider: jag orkar inte. Jag orkar inte, det går inte, jag orkar inte och Vickis springer fram till mig, kramar mig hårt hårt hårt medan jag huuuulkar och snorar och går sönder går sönder går sönder. Han säger att han inte klarar av att se mig så ledsen. Bruten energilös under jorden under jorden under jorden. Jag svarar att jag inte orkar vara så känslig. Att jag inte orkar vara så ledsen och tycka att livet är så svårt. Jag orkar inte vara i sociala sammanhang för jag känner mig bara så FEL och TRÅKIG och OINTRESSANT och faaaaaaan jag fattar ju att jag inte känner såhär alltid, att det är tillfälligt men jag orkar inte! Jag vill att livet ska vara lätt nu och det är det inte, det är aldrig lätt!

Egentligen vet jag vad det handlar om. Det handlar om: dom två senaste veckorna som inte har varit helvetet, inte alls, men kanske limbo? Dom två senaste veckorna som har varit ledsna ledsna ledsna och jag har varit sjuk och hamnat efter i skolan och känt mig så jävla dååålig mot mina vänner att jag inte vågar ringa upp och säga hej, förlåt, jag tycker om dig jag är bara sämst i världen

dom två senaste veckorna som har varit:
bråk med Victor. Det är ovanligt. Vi har nästan aldrig bråkat. Vi har bråk-bråkat EN gång och då var det jag som var dum i huvudet. Nu har han flyttat och vi har: bråkat. Det gör ont. Det river och sliter i mig och jag tänker:
jag kan inte. Jag kan inte ha mänskliga relationer för jag är dålig och missunnsam och elak och alldeles för känslig

och det gör så jävla ont för Victor är min största största kärlek. Med honom har jag fått lämna delar av mig jag hatat bakom mig. Med honom har jag lärt mig att diskutera istället för att bråka. Med honom har jag fått lära mig att förstå en annan person. Med honom har jag vuxit, med honom har jag blivit resonerande och snäll. Jag var inte dålig innan, men jag har alltid alltid haft otroligt stora problem med relationer. Jag känner mig åsidosatt och orättvist behandlad på väldigt lösa grunder, jag har trott att man SKA bråka på alldeles för dåliga sätt men med honom:
jag har varit lugn och diskuterande och aldrig sagt du gör alltid såhär! du är dum! jag är offer! jag måste ha upprättelse! aldrig slängt på telefonlur, aldrig gått från honom, aldrig haft hjärtat under jorden. Aldrig. Förrän nu. Han flyttar, ringer mig på kvällen och när klockan blir sent och han: jag måste sova snart blir jag rabiat: mhm jaja visst visst nu är det viktigt när det handlar om dig men när jag skulle gå upp klockan fem för att jobba betydde det ingenting! då var vi vakna hur jävla länge som helst!
och visst har jag en poäng, det ÄR så VAR så men det betyder inte att han är egoistisk, det betyder inte att vår relation kretsar kring honom, det betyder ingenting och jag har ingen, ingen anledning att känna mig attackerad av det men ändå gör jag det. Det känns som ett personligt hån och jag delar upp oss i två: him against me. Så vill jag inte inte inte ha det

och vi har pratat och blivit vänner igen för vi blir alltid det, tackålov alltid vänner, men ändå: i mig har det gnagt och rivigt och jag har känt domedagen komma, för tänk om han inte orkar? Tänk om han också lämnar mig, tänk om det tar slut, tänk om jag förstör det här med? Jag klarar inte av livet då. Det går inte. Det är helt jävla omöjligt

och jag blir så rädd för domedagen att jag förstör för mig själv. Jag känner mig underlägsen och fräser till svar: känner mig orättvist behandlad känner mig liten känner mig oefterlängtad och det är bekanta bekanta känslor men inte med honom, aldrig med honom.

Sedan kommer söndagen och jag är helt bruten inuti. På torsdagen kom han hem och var så jävla, jävla ledsen eftersom han inte klarar av omställningar. Victor är väldigt speciell på många sätt, han har ett sätt att tänka som jag aldrig sett hos någon annan. Han är definitionen av överanalysering och han behöver tid. Mycket tid. Innan han åkte hem på torsdagen hann han inte tänka efter och därför fick han en chock. Jag vill inte säga mer än så, men jag fick kämpa så jävla mycket för att inte ta det personligt, för att inte ta det som: du blir ledsen när du åker till mig. Jag kämpade och blev ledsen och kände mig bortprioriterad och blev desperat-arg av ingen anledning alls. I fredags SKREK jag åt honom och igen: så många gånger tidigare, aldrig med honom. Aldrig någonsin och jag är så rädd att förstöra att jag bygger upp murar, vill liksom visa: du är inte perfekt! jag kan lämna dig! och allt är ju bara rädslo-instinker som inte är sanna. Han är perfekt för mig, med sina fel och brister är han min perfektaste och visst, jag kan lämna honom, inget skulle hindra mig om det var vad jag ville men jag vill ge honom trygghet. Jag vill inte ha en relation som baserats på en osäker grund. Jag vill vara den famn han kan vila i.

Jag är söndagsbruten och gråter, gråter, gråter. När vi står i hallen säger jag: men jag vet inte..jag har en kris nu och jag måste göra upp med det här. Jag är så ledsen för att du drabbas av det, jag avskyr mig så jävla mycket
och det är då jag inser vad det handlar om. Jag är så van vid att någon (pappa) flyttar ifrån mig och att jag sedan försvinner ur livet. Jag är så bränd av att någon (M) börjar ny, rolig skola och skaffar nytt, roligt liv där jag inte får plats. Det har hänt mig SÅ många gånger att jag har haft en nära relation till någon som har varit ledsenledsen och när det ledsna gått över har också relationen tagit slut. M sa till och med en gång: tack för att du hjälpt mig så mycket den här perioden då jag mått dåligt, men nu är den över..och det är vi med.

Jag är bränd, liten och rädd. Jag är van vid att en flytt innebär så många slut, jag är van vid att hjälpa någon som mår dåligt och samma sak som hänt med andra FÅR inte hända med honom. Jag går under då. Vi ska ju vara ihop alltid! Därför har jag en pågående kris där jag måste göra upp med dom här känslorna. Jag kan inte ta med mig andras oförätter in i oss, för det leder till att jag beter mig som jag gjort dom gågna veckorna. Det är en jävligt jobbig men samtidigt skön insikt. Jag har två val: 1. fortsätta känna mig liten och orättvist behandlad, kräva upprättelse och bara få, få, få utan att behöva ge 2. göra upp med tidigare erfarenheter och lära mig att tyda mina känslor, att gå in i situationer med klart huvud och tydligt fokus.
Det är ju självklart vad jag väljer. Jag vill fortsätta vara god och fin mot Victor, jag vill bara behandla honom väl.

Kanske är det här helt uppenbara insikter, men för mig är det en stor omställning att gå från stackars mig! till att fokusera på vad som verkligen är viktigt. Jag är inte intresserad av min historia, den är passé och nu ska jag lämna den bakom mig. På riktigt.

Med honom är det lätt. Han förstår mig så väl när jag försöker förklara vad som händer i mig, han förlåter mig på en gång, påengång!, när jag misslyckas och han säger hela tiden att: men josefin att vi bråkat lite gör ingenting! vi har jättemycket tid framför oss, det är ingen stor grej och jag älskar honom för det, jag älskar honom för att han har mod nog att säga stopp när jag förtjänar det (annars är han sådan som låter folk köra över honom gång på gång på gång på gång)

och jag älskar honom så jävla mycket för att han tittar på mig genom spegeln när jag borstar tänderna och säger: vi är en fin liten familj.

7 kommentarer:

För det är min tur nu. sa...

Du klarar det!

josefin sa...

Tack!! Och vet du? Det tror jag med. När insikten kom blev jag lugn och det har hållit i sig hela dagen. Lugn, glad och nöjd. Det är skönt att veta och då gör det inte så mycket om jag misslyckas lite någon mer gång.

Evelina sa...

Handlar den här texten om mig och min fina? Det känns så. Tack.

vicky sa...

dina ord gör att man kan se saker ur andra synvinklar än sina egna, redan utslitna, vinklar. Tack, igen!

Världens Bästa Flickvän sa...

Ett tips: Prata INTE för mycket om det. Han är ju hos dig för att han vill det, lita på att han stannar.

Och det kan vara jättefrustrerande att inte få utlopp för sina tankar och bekymringar, menar inte att ni inte ska prata om det överhuvudtaget. Men bara att inte överprata, överanalysera, utan bara vara i det som ni har nu. Ett jättefint förhållande.

Kram!

josefin sa...

Puss hörrni! Tack!

Mio: Det är precis så jag tänker och det går väldigt bra hittills. Jag vill inte älta det, jag vill absolut inte fråga ut honom om han verkligen tycker om mig. Jag vill ju så klart höra det, men jag vill att det ska komma från hjärtat. Jag vill inte heller säga "visst har jag varit avslappnad och orabiat idag!", för jag vill att det ska vara det naturliga läget. Jag uppskattar såklart väldigt mycket när han säger att han tycker om att jag är så glad, men så mycket mer än så är det inte.

För mig handlar mycket om att komma till en insikt. Jag kan älta i hundra år, sedan förstår jag plötsligt mig själv och mina känslor och då lättar det mesta. Nu har det ju bara gått två dagar, men det har varit ruskigt bra dagar alltså. Jag är stolt över mig själv och jag tar det med ro. Det är enkelt när man blir förstådd av sin partner och det blir jag. Det svåra har varit min frustration på mig själv och min förvirringskris. Att komma till insikt var det jobbigaste, nu är det över och jag kan fokusera på vad som är det allra viktigaste.

Tack fina, fina du! Kram!

sophie sa...

jag lever lite på den här bloggen för tillfället. himla vackert att du delar med dig av allt det här