569

Jag har haft ett ganska hemskt september. Det har varit krig i hjärnan och därför har jag inte kunnat skriva - alla tankar har varit desperat sökande efter svar som inte funnits. Svar jag har varit tvungen att leta reda på, letandet som skickat mig till hjärnsliga återvändsgränder och mörka stigar. Jag har blivit förtvivlad - dunkat huvudet i väggen, slitit mitt hår och struntat i att äta annat än fil en hel vecka.

Jag har ringt Victor i panik. Han har fått stå bredvid mig medan jag gått sönder, sönder, sönder och han har hjälpt mig att reda ut vad som egentligen pågått. En torsdag vardagspratar vi om skolor och kompisar och mat och jag blir plötsligt ledsen utan egentlig anledning. Jag utagerar det ledsna genom att gå till attack - jag blir sur för det eller det andra och det är då han säger det:

josefin vi har en helt villkorslös kärlek. Du får säga vad du vill, göra vad du vill och jag kommer älska dig genom det. Men jag tänker inte sitta här och vara din slasktratt, jag tänker inte hålla din hand medan du biter min. Du är fri att göra vad du vill men jag tänker inte klappa dig i håret och acceptera vad som helst. Jag tänker inte bara ömka dig för jag tror inte att du behöver det. Det leder ingen vart

jag andas häftigt, ber att få tänka lite och ta in vad han sagt. Sedan faller allt på plats

precis som jag skrivit tidigare har jag använt mig av tidigare oförätter för att legitimera mina handlingar. Liksom: jag är uppvuxen i en familj som bara skriker och är intolerant så därför kan jag inget annat! Du måste låta mig vara såhär för det är ju synd om mig! Jag har använt mina dåliga erfarenheter som en identitet vilken skyddar mig från att gå med mina egna ben. Jag har konsekvent sökt upprättelse, som för att säga: jag blev aldrig buren när jag var liten så nu måste du bära mig och jag har tagit det till en extrem nivå där jag avsagt mig allt personligt ansvar. Det är ju synd om mig!!

Det har varit synd om mig. Jag tänker aldrig någonsin förminska min historia. Jag har haft det jävligt jobbigt. Jag har velat dö. Jag har blivit slagen i hjärtat och jag har slagit mina egna ben. Min mamma har varit elak mot mig och min pappa har rymt. Jag har avskytt att leva. Jag har avskytt avskytt avskytt det och jag har desperat frågat varför det måste vara så som det var, varför varför varför. Det är så. Det har varit så. Jag har rätt till min bakgrund och jag vet att den har påverkat mig väldigt mycket, men jag har tröttnat på att prata om det. Varje gång jag försöker förklara mitt beteende går jag bara bakåt bakåt bakåt och utvecklas inte alls. Mina muskler stagnerar och hjärtat slår knut på sig själv. Jag har helt glömt bort att ställa mig själv frågan: hur kan jag ta mig härifrån? och i min desperation har jag sökt mig till destruktivitet. Konkreta handlingar som inte leder någon vart.

Jag kan förklara nästan varje rörelse jag gör. Jag vet varför jag har blivit såhär som jag är. Jag har ältat, sörjt, ältat igen och det har varit nyttigt och bra, men jag har hamnat i en återvändsgränd nu. Jag står bara och stampar på samma ställe som jag gjorde för ett år sedan och jag kommer inte härifrån, för min bakgrund kan inte längre berätta något för mig. Jag kan inte längre skylla ifrån mig och jag vill det inte heller. Hela mitt liv har jag varit skräckslagen inför faktumet att jag kan bli som mina föräldrar. Det finns en sådan möjlighet. Det är dom som har påverkat mig mest och gjort starkast intryck och därför finns det en påtaglig risk att jag blir som dom: en martyr som vägrar att växa upp. Mina föräldrars föräldrar är också värdelösa sådana. Jag vill sätta stopp för det här nu, jag vill inte ta del av arvet. För att jag ska kunna göra det måste jag ta ansvar och det är så jävla läskigt. Det tvingar mig att svälja all stolthet jag inte visste att jag har, det pressar ut mig på isar så tunna att de riskerar att spricka samma sekund jag sätter fötterna på dom. Det är fruktansvärt och jag känner mig så otroligt förvirrad, för allt är helt nytt, men nu mer än någonsin tidigare har jag chans att växa.

Paus för liten parentes som inte passade in någonstans:

(Jag har länge undrat varför jag fortfarande beter mig som jag gjorde när jag var femton. Varför jag fortfarande får matångest, varför jag fortfarande inte kan motstå impulsen att dra håret från rötterna. Jag tror att det är för att jag går runt i dom här jävla cirklarna jag någon gång trampade upp och när mitt undermedvetna fattar att jag varit här förut, att jag aldrig vågar ta ett steg bort och att jag därför fortsätter känna samma känslor om och om igen blir den där självdestruktiviteten (och för all del mina tendenser att brusa upp för småsaker) enkla uttryck för vad som bor inuti vilka jag konkret kan kämpa mig igenom. När jag väl gjort det kan jag avfärda mina problem för dom finns ju inte längre. Behandlande av konsekvenser istället för orsak, alltså)

Jag lever med en man som inte stannar vid ett men så här är jag därför att... utan som istället vill veta vad som sker i presens. Det tvingar mig framåt och framåt är okänt och läskigt och jag vet inte vad det innehåller. Just nu försöker jag omvärdera alla situationer där jag känner mig trängd och utsatt, fråga mig själv varför det är så och hur jag kan ta mig ur det utan att skrika, gråta eller slå huvudet i väggen. Alltid med största respekt för barnet som en gång var jag, som faktiskt var sådär jävla utsatt och hanterade det på ett barns vis, men med vetskap om att jag är vuxen nu. Jag är vuxen och jag har rätt att ta mig ur det här. Jag har rätt att bli personen jag vill vara, men för att jag ska kunna bli det måste jag gå med mina egna ben. Ingen kommer bära mig dit men många kommer hålla mina händer på vägen och förlåta mig när jag faller igenom, lysa framför mina fötter och hjälpa mig att orka när jag inte räcker till.

Det här har jag gått igenom hela september och det har varit så oändligt krångligt och svårt. Det är fortfarande det, men nu kan jag bara gå uppåt framåt. Jag tänker växa upp, ta ansvar och bli en person jag vill vara. Så är det med det.

p.s. förlåt för alla platta metaforer!