onsdag 9 november 2011

583

Ja, istället för att göra nåt som jag borde göra ( = diska och framför allt PLUGGA) och som faktiskt skulle kunna minska mina extrema känslor av att vara världens mest värdelösa varelse stänger jag av min hjärna och gläds enormt mycket åt detta:

Det är alltså save the date-kort till min systers bröllop. Min relation till min syster är allt annat än enkel. Jag kan ibland överväldigas av skuldkänslor för att hon fått vara så sekundär under vår uppväxt. Medan världen rämnade omkring oss var hon den lugna som grät sig till sömns, jag var arg och utåtagerande. När jag för några år sedan fick veta att hon var väldigt rädd för mig när vi var små ville jag bara gömma mig i skammens land och aldrig ta del av världen igen. Mina tankar om henne är så tudelade, jag kan totallacka på att hon kan vara så jävla trångsynt och dömande samtidigt som jag älskar henne så himla himla mycket.

I såna frågeformulär, dom jag gör när jag inte vill plugga ni vet, återkommer ofta frågan om första kärleken. Jag antar att den frågan syftar till den romantiska kärleken och antingen borde man då skriva en gulligull-historia från dagis eller en vi var så fel för varandra på vissa sätt men samtidigt kommer jag alltid älska mig för det vi hade var så himla stort och speciellt-berättelse från tonåren. Jag vill aldrig göra det, dock. Ibland svarar jag att min första kärlek är S och på vissa sätt är hon verkligen det, men överlag och egentligen är min syster min första kärlek. Min syster som trots att hon var rädd för mig skyddade mig från allt, allt, allt i den mån hon kunde. När mamma var sjuk och jag hoppade i hennes säng sa hon josefin kom så går vi och letar stenar till din samling! och några år senare då mina föräldrar bråkade sönder hela huset satte hon på musik och höll för mina öron. Ingen höll för hennes. Hon tog frivilligt dom hårdaste slagen för att jag skulle slippa. Om det inte är kärlek finns det inget som heter så.

Det finns små mått av förståelse i min familj. Vi pratar helt enkelt inte om saker. Det är helt otänkbart att berätta att hallå, jag är faktiskt jävligt ledsen. Det opratiga finns självklart mellan mig och min syster också, men det min syster gjort är att ta mig i handen och ordlöst visa det är kanske inte okej, men jag finns ändå här precis bakom dig. Förra året då M gjorde slut med mig kom hon och hälsade på en helg. Hon låg bredvid mig i min säng, bjöd mig på god frukost, aktiverade mig och pratade skit om honom (främst hans mustasch, hon nämner fortfarande den ibland). Ständigt berättar hon genom sina handlingar: vi är inte jättenära varandra, jag är inte den du vänder dig till först men det spelar ingen roll för mig, jag står alltid här, precis bakom dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag tror att min systers kärlek till mig är den renaste i familjen. Den självklaraste och största och ibland hatar jag mig själv för att jag inte har förmågan att ge tillbaka ens en bråkdel av det hon alltid gett mig.

I sommar ska hon alltså gifta sig och jag glädjer mig så mycket åt det. Inte själva bröllopet i sig, men att hon har den relationen med någon. Dom har varit varandras så länge och jag tror inte att jag vet om några andra som är så himla kära efter så lång tid. Dom har (nästan alltid) väldigt roligt ihop, dom uppmuntrar varandra att göra bra saker. På en anslagstavla dom har har min syster skrivit (det ack så klyschiga men ändå sanna) citatet Stå alltid bredvid varandra, men inte så nära att ni skuggas (ur minnet och därför inte exakt återgivet) och det har dom på något vis lyckats implementera i sina liv. Jag tycker väldigt mycket om deras relation och det gör mig på något vis så lättad att hon är i den, för jag vet att dom är lyckliga med varandra. Kanske inte hela tiden, men oftast.

Det finns mycket jag finner svårt att beskriva. Min syster och vår relation är två sådana saker. Därför blir det också svårt att förmedla hur genuint glad allt kring det här bröllopet gör mig.

Mitt i allt det komplexa älskar jag min syster så jävla mycket.
Det kanske får räcka så.

2 kommentarer:

lina sa...

åh, jag vill också gå på bröllop! så himla mysigt :))))

josefin sa...

ja, jag ser verkligen fram emot det! speciellt när det är ens enda syskon. wie!