onsdag 16 november 2011

585 (Om rädslan)

_____________________

Jag slår upp ögonen. Lysrör. Till vänster om mig är ett skynke. På andra sidan skynket ligger människor jag inte känner till. Vi är på samma plats och ändå så långt från varandra. Min mun är öppen och uttorkad, jag orkar inte annat än grymta till svar när sjuksköterskan ber om ursäkt för att hon är tvungen att sticka om mig en sjunde gång. Mina blodådror är föralltid ärrade, vill inte vara med längre. Därför måste hon sticka om och sticka om och sticka om.

Dagen innan har jag svimmat efter att ha gått till ica, en promenad på max femtio meter. Jag har ont överallt, kan varken ligga stilla eller röra på mig. Det gör så jävla ont. Det gör så jävla, jävla ont. Ändå är inte det vad som är värst. Det värsta är den totala tröttheten. Den som tar över allt. Den som brottar sig in i huvudet, kroppen och själen för att sedan slå ut alla kroppsfunktioner. Jag vet inte längre vem jag är, ty jag är trött.

Två läkarkandidater frågar mig var jag bor. Jag stirrar på dom. Skrattar lite, jag skäms så. Dom frågar mig vad jag pluggar. Dom frågar mig om jag har några andra sjukdomar. Dom frågar mig om jag har några ärftliga sjukdomar i släkten. Dom frågar mig om min sjukhistorik. Allt är frågor jag svarat på tusentals gånger, i utredningar och behandlingar och jagvetinteallt. Jag vänder bort blicken, säger gud vad pinsamt, jag kan egentligen det här som ett rinnande vatten men jag minns verkligen inte just nu. Jag vill helst bara sova. Sova och sova och sova.

Jag blev sjuk för många år sedan. Jag känner igen alla tecken, har varit med om allt förut. För fyra år sedan lovade jag mig själv att aldrig åka till akuten igen, efter ett besök där jag blivit tillintetgjord medan jag låg och kräktes av smärta. Det var inte värt det, hur mycket jag än förlorade synen var akutmottagningen inte rätt plats att vända sig till. Jag vet det och jag har lovat mig själv att aldrig återvända. Ändå är jag nu här. Att vara ensam medan man svimmar och förlorar medvetandet är för skrämmande för att inte vända sig till vem som helst, vad som helst, bara någon ser en.

Jag har blivit långmedicinerad i snart ett år. Första gången min mamma träffade mig efter att jag hade ätit mediciner ett tag sa hon det är som att vända på en hand. Jag hade glömt bort att du också kan ha färg i ansiktet. Nu är färgen borta igen och jag undrar två saker:

För det första undrar jag om mina mediciner slutat fungera. När jag fick dom var min läkare noga med att poängtera att dom skulle göra det. Tanken skrämmer mig. Jag har ännu inte lyckats bygga upp en tillräckligt stark kropp för att klara det. Min kropp är så jävla nedbruten efter åratal av sjukdom. Den måste få tid på sig. Elva månader räcker inte.

Det andra jag funderar över är om jag är feldiagnosticerad. Min läkare fick jag för att han skulle ge en second opinion. Min dåvarande ordinarie läkare misstänkte en diagnos som tydligen stämde in på mig nästan helt, men ville inte ställa den eftersom den är alldeles för hemsk. I den sjukdomen finns nästan inget hopp om tillfrisknande. I den sjukdomen finns bara år av sjukskrivning och oändlig trötthet. Det är ingen dom man vill ge en tonåring. Min nuvarande läkare ställde en annan diagnos på mig, egentligen helt utan bevisning. Jag stämmer dessutom inte in på diagnoskriterierna utan är, enligt doktorn, en atyp. Men nu surfar jag in på en hemsida dedikerad till den andra sjukdomen och jag VET att man inte ska göra det, men jag gör det ändå, och nästan allting stämmer. Allt från smärtsyndrom till andra följder såsom ordbortfall och koncentrationssvårigheter, till muskelryckningar och -domningar. I den diagnosen ingår också depression. Jag läser och nickar och jag tror att jag är feldiagnosticerad.

Jag ligger på britsen i en korridor. Några meter längre fram ringer en larmklocka, någon vill ha vatten eller något annat. Jag orkar inte ens vända bort blicken. Orkar inte ens stänga ögonen. Allt känns övermäktigt. Allt är för stort, för jobbigt. Blir inputtad i ett rum. Väntar. Läkarkandidater kommer. Tusen frågor, kan inte svaren, skäms. Måste sätta mig upp, orkar inte. Lämnas kvar ensam. Medicinläkare kommer. Ställer frågor, försöker svara, skäms. Känner mig uttorkad. Vet inte hur jag ska orka ställa mig upp när han vill mäta blodtrycket. Får beröm för att ha fina blodvärden trots vegetarianism. Har tydligen fått lågt blodtryck. Hör att jag borde gå till husläkare för min sjukdom. Säger att jag inte orkar, att jag ju behöver hjälp NU, att jag akut inte kan leva såhär. Ingen respons. Tycker inte illa om dom, vet att dom bara gör sitt jobb och att jag inte borde vända mig dit. Det är bara att jag inget annat orkar. Tar mig mödosamt hem. Ligger i min säng, orkar inte resa mig. Hör av mig till fina, fina Klassbästa om föreläsningsanteckningar. Fantastiska hon svarar redan skickat, läs det här och det här också så kommer du förstå bättre!. Min syster ringer och säger åt mig att prioritera att bli bättre. Att lägenheten får se ut som skit, att man får missa en tenta. Att jag är sjuk och måste lära mig att acceptera det också i skov. Att det är okej att säga nej till kompisar, blir dom sura får man distansiera sig från det.

Och liksom. Ja, jo, jag kan det här nu. Jag är inte bitter längre. Förra veckan frågade en klasskompis hur det var med mig, du ser så blek ut!, och när jag svarade sa han jag förstår hur det känns, jag är lite förkyld!. För några år sedan hade en sådan kommentar knäckt mig. Jag hade blivit arg och bitter och tänkt att du vet ingenting, ingenting, ingenting om hur det här är. Nu klarar jag av att tänka att nä, han vet ingenting om hur jag har det men att vara förkyld ÄR ju jobbigt ur hans perspektiv och att han försöker relatera betyder att han också försöker förstå. Jag kan glädja mig åt att jag har så många fina personer i mitt liv som vill underlätta åt mig. Jag ligger här i min säng och lägenheten förfaller och jag ligger hopplöst efter i skolan men jag stressar inte, för jag måste må bättre först.

Det har jag inga problem med.
Men jag kan inte acceptera att det här är min framtid. Att det kommer vara såhär alltid, alltid, alltid. Jag kan omöjligen bli frisk. Jag kan bli bättre, har varit bättre i år, men bättre följs alltid upp av ett sämre. Det är ofrånkomligen så och jag kan inte acceptera det.

Jag är rädd för många saker. Jag är rädd för döden, olyckor, mörkret, ensamhet och nästan alla djur. Jag är rädd för livet och min familj och min historia. Men framförallt är jag rädd för min kropp. Jag är rädd för min kropp eftersom den inte fungerar och aldrig kommer att göra det. Jag är rädd för min kropp eftersom den tar över allting. Jag kan aldrig lita på mediciner eller diagnoser eller sjukvård, för i slutändan har min kropp total kontroll och alla lämnas maktlösa inför den.

6 kommentarer:

Jeanette sa...

Skickar all styrka som är möjlig att skicka genom en bloggkommentar till dig.

anydaynow sa...

Dito. Och det där med att googla alternativa diagnoser är verkligen det deppigaste som finns. Skickar kramar och styrka.

belle sa...

du är ju fantastisk

Elin sa...

du skriver så fint och ont och ärligt.

-- sa...

fin blogg!

Cicci sa...

När du skriver så är det så verkligt. Och så himla mycket det kunde vart jag. Det var jag för några år sedan och just nu mår jag ok men hjälp vad jag är rädd för att hamna där igen. Rädd för min kropp som inte lyder, som man inte kan bestämma över.

Och förmodligen förstår jag inte helt, för jag vet inte vad du går igenom för jag kan inte din sjukdom jag kan bara min och jag var aldrig ensam i det där sjukrummet. Men jag tror jag förstår delar och jag önskar jag kunde göra något för att det skulle bli bättre. För även om jag inte känner dig så läser jag din blogg och ingen förtjänar det du skriver om. Och du som skriver så fint och fantastiskt och redan har gått igenom så mycket förtjänar så mycket bättre.

Och nu blev det långt och virrigt trots att jag bara ville skicka styrka över nätet. Kram!