måndag 26 december 2011

596

Jag gillar inte Coldplay. Egentligen vet jag inte varför, för kombinationen smörigt + storslaget är en kombination mitt guilty pleasure-hjärta älskar, men Coldplay, nä, det går bara inte. Jag känner mig totalt likgiltig inför Chris Martins falsett, stråkarna rör mig inte alls. Trots det blev 50 sekunder, kanske mindre, av en låt, mitt soundtrack vintern 2008.

Det var en kall och hård vinter i mig. Jag vaknade och somnade och somnade och vaknade och drack lite te och försökte förgäves upprätthålla illusionen av ett vanligt liv och jag var så jävla, jävla sjuk. Jag grät hela tiden. I sömnen, i dvala, i det där läget jag beskrev som vaket men som nog egentligen var något annat. Av smärta och oändlig sorg.

Perioderna jag är som sjukast föregås alltid av perioderna jag är som ledsnast. Jag ifrågasätter mig själv och min framtid. Jag ser på mig själv i spegeln och hatar varje centimeter, varje cell. Jag stänger mina vänner ute eftersom jag helt enkelt känner mig för liten för dålig för ovärdig. Jag tänker tankar om att inte vilja leva längre. Jag är för ledsen för att göra något. En dag tar jag mig upp ur sängen och märker att det inte går. Att det värker överallt. Jag svimmar, kräks och sover 36 timmar i sträck. Varje gång samma sak, samma procedur. Avgrundsdjupt ledsen till fruktansvärt sjuk. I det fruktansvärt sjuka orkar jag aldrig känna med hjärtat. Allt jag har i mig samlas till en kamp att ta sig igenom dagen utan att smärteskrika rakt ut. Samtidigt vet jag hela tiden att i mig finns en ledsen klump och den växer växer växer och det finns ingenting jag kan göra.

Vi snabbspolar: från 2008 och livet till idag. Klockan är över fyra på eftermiddagen men jag är fortfarande i min pyjamas. Jag har sovit nästan hela dagen, med undantag från en timme kring lunch då min syster tvingade upp mig för att äta frukost och fira en sammanpressad australiensisk jul. Nu står jag i köket och ska mixa ihop linser och kikärter för att göra middag till mig själv. Dom andra ska äta kalkon och jag vill inte höra mer om andras uppoffringar på grund av mitt kostval, såsom det alltid alltid alltid annars är (kan du inte äta kött bara den här gången vi ses ju så sällan vad kan det göra det borde ju inte göra någonting kom igen, hela föreläsningen vid såväl restaurangbesök som frukostar) så den här julen gör jag all min egen mat. Hela julafton stod jag i köket medan mamma skrek runtomkring mig, att jag gjorde det och det fel och blablabla min mamma suger vi har tagit det förut tillbaka till idag: jag står vid min skål med röda linser och jag är så jävla trött och det gör så HELVETES JÄVLA FITTONT överallt och jag vacklar och linserna välter och sprids över golvet

och mentalt går jag sönder, men fysiskt kvider jag fram jag orkar inte och flyttar mig från röran, någon annan får ta hand om den förlåt förlåt men någon annan får för jag kan inte mera nu. Jag släpar benen och således mig själv till vardagsrummet och sjunker ner i soffan, storgråtandes. Min syster sitter bredvid och stickar och ser på mig med orosögon josefin vad är det, vad hände?. Jag hulkar att ingenting, ingenting hände och jag är inte ens ledsen egentligen jag är bara så trött och jag orkar inte mer jag orkar inte vara så här trött. Jag minns inte om hon svarar någonting men åh syster syster aldrig har jag älskat dig som denna jul ty aldrig har vi hållit sams så många dagar i sträck aldrig tidigare en sådan fredlig tyst SYSTERLIG förståelse funnits mellan oss.

Jag faller in i dvala, hör vad som pågår runtom men är inte medveten. Verkligheten och sömnen flyter samman och varje gång jag vaknar till pendlar mina fötter, såsom dom alltid gör när kroppen gör för ont för att vara stilla. Såsom dom gjorde hela 2008, såsom dom gjort varje dag sedan början av november. Jag är rädd. Jag är pissrädd. Jag läser inte kursen som pågår just nu, men den 18e januari börjar vårterminen och då ska jag gå då ska jag klara det men tänk om det inte går tänk om jag inte klarar det tänk om jag inte blir friskare förrän om en lång lång tid tänk om? Alla säger att om:en inte ska tänkas, men just det här om:et är mycket sannolikt att faktiskt kliva in i min realitet och om det gör det, om om:et blir till mitt nu, då vet jag inte vad jag gör. Försäkringskassan sjukskriver inte människor med min (kvinno)sjukdom och om dom skulle göra det blir jag av med min (student)lägenhet. Än värre: jag får skjuta min framtid längre fram längre fram och jag vill inte, jag är färdig med att den här sjukdomen bestämmer över mitt liv och kastar så mörka skuggor över varje dröm jag har.

Tillbaka till 2008s Coldplay och dom 50, kanske mindre, sekunderna som blev mitt soundtrack:
Sekunderna handlar egentligen om något annat, dom handlar om att bli kär och svepas med och att säga att vi är annorlunda, vi kommer att vara lyckliga hela våra liv men för mig handlar det om att sätta ned en bestämd fot och skrika ut
NO I DON'T WANT TO BATTLE FROM BEGINNING TO END
I DON'T WANT TO CYCLE OR RECYCLE REVENGE
I DON'T WANT TO FOLLOW DEATH AND ALL OF HIS FRIENDS

det läskiga är bara att jag kan skrika det hur högt jag kan. Jag kan skrika att jag inte vill att mitt liv ska vara en ständig kamp, att jag är för ung för att ha det här i mig. Jag kan gå ut i media, jag kan ställa mig på ett berg, jag kan göra vad fan som helst

utan att det någonsin kommer att kunna förändra det. Det enda jag kan göra är att inse att det här är mitt liv, det här är vad jag har drabbats av och jag måste anpassa mitt liv efter det. Det enda jag kan göra är att kapitulera, ge upp. Men hur? Hur gör man det? Jag har varit sjuk i så många år och visst har jag lärt mig att hantera min sjukdom. Naturligtvis har jag varit tvungen att göra det. Det svåra är att acceptera det. Jag kan inte. 2011 går mot sitt slut och för varje år som försvinner under oss gravas ytterligare ett sjukår in i min kalender. Det började där, för så längesedan, och det kommer aldrig, aldrig att försvinna. Jag kommer alltid, alltid, alltid att vara sjuk. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att bli frisk. Jag vet inte hur jag ska klara av att acceptera det.

1 kommentar:

lina sa...

åh, jag vet inte ens vad jag ska skriva.. bara; jag tänker på dig, jag skickar all min styrka till dig, jag bryr mig. puss